Min vecka började med att eleverna hade leeedigt- studiedagar måndag och tisdag.
I mitt schema låg det istället föreläsningar och massor med seminarier, workshops och teambuilding med tema juridik för pedagoger, nytt betygssystem 2011 och bedömning och betygssättning.
Jag går inte närmare in på detta, för min blogg är inte ett politiskt forum för att diskutera skolans vara eller icke vara. Jag älskar dock temadagar likt dessa, för just det juridiska i yrket är en stor och viktig del. Allt ska vara korrekt. Kan tänka mig att Emma just nu läser och nickar igenkännande?? Hihihi…
Vad jag däremot INTE älskar, utan snarare äcklas lite av, är det faktum att man kommer till stoooora föreläsningssalar, får tokscheman i handen, rör sig bland ca 800 andra lärare som jobbar inom vårt rektorsområde. Många skolor, många männiksor, samma yrke…nästan.
Och under dessa dagar är det INGEN lärare som hälsar på en ny, ung kvinnlig lärare. Inte ens när man bänkar sig bredvid varandra innan föreläsningar?!
Endast i de små, små seminariegrupperna säger man ett anonymt ”hej”.
Och detta är en yrkeskår som jobbar med människor. Jag kände det lite som att pissa i motvind. För min passion och glädje passade verkligen inte in i sammanhanget! Så jag sparar den till eleverna istället…
Tankebanor & ögonblick 
11 03 2009 at 23:56
Men åh vad du är vettig! Blir dock som du skrämd av hur lite människointresse det finns i yrkeskårer som jobbar med människor.. Och intresset för barn med extra stöd, hur är det med det? Intressant, en utmaning.. ganska jobbigt?KRAM!
12 03 2009 at 00:26
Emma: och så var det i vanlig ordning vi två som sitter uppe SENT. Vettig, jag det tackar jag ju för, känner mig snarare klentrogen. VOFFO GÖR DI PÅ DETTE VISE?? Sen en liten paradox: jag upplever att det finns ett STORT intresse för barn med beov av extra stöd. Det är liksom ”politiskt korrekt” ha ha den inriktingen på sin undervisning. De elever som INTE tas som en seriös utmaning, är de som är för duktiga, de som skulle behöva specialundervisning åt andra hållet, de som kanske tom kan mer än läraren inom vissa områden…DE eleverna får man ju inte vara intresserad av…för då kallas det att favorisera. Hmmm…Jag väljer att se det såhär: jag jobbar med individer, och alla ska ha rätt till ”specialhjälp” utifrån egna behov. Jag lär mina elever att vara just individer, inte en grupp eller klass, utifrån Eleanor Roosevelts citat: “Remember always that you not only have the right to be an individual, you have an obligation to be one.”
12 03 2009 at 00:58
Nämen! Nu blir jag förvånad! Jag trodde att det skulle vara livat och högljutt och skratt. En och annan kan väl vara tyst, men typ 800. Men vet du, de kanske är lite äldre och som jag brukar säga, det är som med dinosaurierna, de dör ut snart (jag menar att de går i pension…)så hav tålamod Lia! Jag hejar på dig 🙂Kram
12 03 2009 at 12:43
Men är det inte så typiskt – jag ska inte säga svenskt för jag har insett att så går det ofta till utomlands också. Man sätter sig med sina vänner och kollegor, snackar med dem och ignorerar alla andra… Jag kommer ihåg när jag blev förflyttad inom Kommissionen till en annan avdelning med ca 10 andra kollegor – det var inte en ENDA som hälsade oss välkomna på den nya avdelningen, och till slut blev det ”vi” mot ”dem” atmosfär! Efter något år (ja, något år!) smälte det lite eftersom det kom nya kollegor, nya chefer etc men då hade jag flyttat tillbaka till den gamla avdelningen där folk saknade oss! Inte samma ämne, men ville bara belysa att så är det på så många arbetsplatser – tråkigt nog, och inte bara i Sverige. Hoppas att det är som Taina skrev, att det är de gamla dinosaurierna som måste försvinna först!? Stora kramar!
12 03 2009 at 18:45
Ja det är j lite konstigt att man inom ert yrke ändå har så mycket ”blyghet” att man itne passar på att prata med nya personer när man får tillfälle. Att utbyta erfarenheter är ju en av de allra roligaste och även nyttiga saker man kan göra när man träffar andra med samma yrke.Ang det du svarade Emma om att även ge duktiga elever specialhjälp så känns detta väldigt svenskt. I Sverige SKA allav ara LIKA. oavsett om man är det eller ej. Läs vi är alla olika….!Sktitrist tycker jag. Mycket jantelag och det där att det är fuuuilt att vara bättre, ha det bättre än andra. Fult att ha mycket pengar. Fult att vara smartare äna ndra i skolan. Fult att tro att man är förmer…Jag kan bli sååå trött på just detta tänket i den svenska kulturen. SJÄLVKLART är det viktigt att barn och ungdomar som INTE har det så bra föspänt, varken ekonomiskt eller socialt eller itelligensmässigt måste få hjälp och stöd. MEN jag tycker även att det är viktigt att , som du ju säger, andra också ska kunna få det stöd som de behöver för att kunna utvecklas och bejaka sin potential. Jag vet flera som tex tyckte att skolan var utrist vilket reuslterade i usla betyg samt skolkning, ENBART för att de inte fick rätt stimulans. De var egentligen ”för” smarta och duktiga för det svenska allmänna skolsystemet. Sådant är verkligen tråkigt tycker jag eftersom Sverige som samhälle förlorar massor på att inte ta till vara på dessa ungdomar.Här i USA finns det ju sk ”elitskolor” där särksilt begåvade elever kan gå. Jag vet att flera tycker det är ”uflt”, men själv kan jag faktiskt inte tycka det. varför ska inte dessa elever få chans att få den utbildning DE faktiskt klarar av. En optimal utbildning för allas nivåer är vad jag tycker ala samhällen BORDE eftersträva. Vi är alla individer med olika individuella behov. Varför ska det vara fult??Stå på dig Lia och jag tror att din entusiasm och engagemang kan göra åtminstone DINA elever riktigt bra! 🙂Kraaam!
12 03 2009 at 19:17
Lia: Intressant! Min erfarenhet fran min inblandning i skolan (genom tex praktik nar jag pluggade) var ett tydligt motstand emot att jobba med barn med social problematik. Men vad skont att det inte ar din erfarenhet! 🙂 Skolan ska vara en positiv utmaning for alla, tycker jag, aven de som har det latt i skolan – alla ska kunna utvecklas saklart! 🙂
15 03 2009 at 23:35
Taina: hahaha, mjo, nu vågar jag ju inte riktigt se mina kollegor som dinosaurier, men tack för att DU vågar=)). Jo visst är det mycket skratt och prat, men de flesta vägrar prata med de som de inte känner som närmaste kollegor/vänner. Det tyrcker jag är väldigt synd. Mina kollegor från min skola pratade ju såklart med mig, men ändå. Snacka om att skapa onödiga gräser. Tack för att du hejar på mig=))Petra: ETT ÅR!!?? Men det är ju så fel! Min moster, tillika överläkare, hade dock en teori om att detta varken gällde speciellt för lärare eller för en viss ålder, utan att fenomenet hade med LUND att göra. Hon åker ju på konferenser mm över hela världen, och just i lund är det en väldigt kylig stämning, massor med gamla traditioner, prestige mm, och otroligt högakademiskt. Man håller sig till sina egna och är lite rädd för att tänka utanför boxen, enl. henne. Jag tror inte det är så dumt gissat faktiskt. KramSaltis: åh åh åh…då ska få min kommentar på detta när vi ses- det lovar jag!!! Jag kan ju hinta med att säga att Swea i höst på prov startar 14 elitprogram på gymnasienivå, och att 3 av dessa kommer att hamna i Lund. Och jag är så förbannat överlycklig. Med risk för att få all skit i världen på mig för den inställningen=)). KRAM och tack för att du förstår varför jag värnar sååå sjukt mkt om de elever som är starka, och duktiga i sina ämnen. Förmodligen var du en av dessa elever när du gick i skolan- och det är FULT att vara smart i Swea. Tyvärr…lika fult som det är att inte förstå, och att inte hänga med i undervisningen. Gud förbjude om du inte håller dig på MEDEL. Emma: jag vet ju att tex i Malmö har de en mycket mer utsatt och stor social problematik att jobba med, och då blir också inställningen och kvalitén speciell..I Lund är det ju lite som en ”utopi”, och därför har kanske lärare, skolledning mm mer ork att verkligen engagera sig i de elever som verkligen behöver det? Bara en okvalificerad gissning. För har man 2 elever som behöver hjälp är ju det enklare än om endast 2 elever i ens klass INTE har speciella behov. Men jag kan ju inte alls tala för alla, bara för hur jag själv känner det. Kram